faktorX

Utanför de blanksvarta rutorna faller nattregnet. Jag sitter på golvet i skenet framför kakelugnen. Försöker andas, men luften i rummet räcker inte till. Jag är rädd. Livrädd. På hela dagen har jag inte ens vågat mig ned på gatan. Skräckslagen att någon ska se mig. Känna igen mig och ropa något, ropa att jag inte är den jag är att jag...nej förlåt. Det här blir osammanhängande.

Jag vill inte tala mer. Spy ut en massa vokaler, som ändå inte är sanning. Fråga hur jag mår. Bra. Kommer jag svara och titta ner i marken. Och konstigt nog. Nöjer vi oss alla med det. Ett svar: bra!
Som att alla här på planeten Jorden, skulle må bra exakt varje dag.

Just därför stannar jag inne. Pratar med Esme i telefon och sipprar Diamant mellan låren. Landar på päls-mattan och mitt röda läppstift är plötsligt över hela mitt ansikte.

Jag mår bra!