faktorX

I samma veva som jag lägger mig ner i soffan, får jag en uppenbarelse. Jag känner mig plötsligt oanvändbar och meningslös. Varför finns jag och vafan gör jag här? Livet, vilket påhitt. Vi kommer till denna planet omedveten om vad man ska göra, och jag har inge val. Fortsätter att andas. Tänker vidare om vad livet går ut på. För att sedan känna gråten i halsen. Den där klumpen som fastnat och du använder alla krafter som finns kvar för att inte få den att komma upp. Tårar och våta kinder har jag känt alldeles för mycket av. Sånt skit klarar jag inte av idag. Därför att det känns löjligt, barnsligt och ändå så ... befriande. Som att all ångest lindats in i dom våta tårarna. 
Jag skyller på vädret för tillspetsandet av mitt illamående. Ni vet illamåendet som sitter som sockerlag på insidan av gommen. Som stram, frasig kartong på tändernas baksida.