faktorX

Jag hör regnet smattra mot fönsterbläcket medans jag fortfarande ligger i sängen. Alla fönster som jag har i mitt rum står vidöppna. När jag kollar ut ser jag träden sväva från sida till sida. Och jag behöver inte ens anstränga mig för att se dom stora regndropparna som faller mot marken. Jag fylls av en lugnande känsla. Varm i kroppen, och frisk luft som jag andas in medans håret på armarna reser sig. Jag kan bara inte låta bli att rysa och svepas med in i nostalgin. Dom ljuva åren innan millenuim skiftet. När man fortfarande inte behövde ta ansvar eller överhuvudtaget bry sig. När sommrarna kändes som en evighet. Inte som nu, när man knappt hinner blunda. Så ser man dom gröna löven sakta bli gula, röda, och till sist bruna. Jag ser mig själv så stilla och allt annat runt om mig är på snabbspolning. Jag är i slowmotion. Jag hinner inte tänka på dom saker jag gör. Jag hinner inte tänka på dom saker jag vill göra. Jag hinner inte tänka tillbaka på den tiden jag saknar mest av allt. En barndom. Mjölktänder och smittande skratt. 

Det är idag jag förstår när "dom vuxna" sa att "man ska vara barn så länge man kan".

Inatt hade jag en dröm. Jag ligger på en fuktig gräsmatta. Som den brukar vara på hösten, när man klivit upp alldeles för tidigt, och kollar ut. Man ser med nyvakna ögon den nästan frostigt gröna solbelagda gräsmattan. Där ligger jag med min familj och kollar upp mot himlen, som då verkade alldeles klarblå. Oskyldigt frånvarande var himlen då jag ser en man. Han har inget ansikte och allt han bär med skam är svart. Jacka, skor och allt däremellan. Svart. I sin hand håller han en pistol. Känner ångesten krypa upp i halsen. Tänkte inte på att springa iväg och rädda mitt liv. Slippa undan dödan. För kvar där på gräsmattan, ligger mina älskade. Dom som satte mig på jorden och älskat mig när jag minst behövt det. Ovillkorlig kärlek. Ligger kvar och ser pappa, med tårar i sina ögon. Men med ett leende på läpparna. Vill inte försvinna, men rädslan finns inte där. Mannen stannar ovanför honom och jag minns att jag blundar. Skottet avfyras. Jag grips av en oförståerlig panik. Andas som aldrig förr och känner luften repa min hals så jag får ont. Som när man är sjuk och måste ta sig ut i vintermörkret, råkar bli andfådd och smärtan kommer. Skulle göra vad som helst för nåt lindrande.