faktorX

Jag hör regnet smattra mot fönsterbläcket medans jag fortfarande ligger i sängen. Alla fönster som jag har i mitt rum står vidöppna. När jag kollar ut ser jag träden sväva från sida till sida. Och jag behöver inte ens anstränga mig för att se dom stora regndropparna som faller mot marken. Jag fylls av en lugnande känsla. Varm i kroppen, och frisk luft som jag andas in medans håret på armarna reser sig. Jag kan bara inte låta bli att rysa och svepas med in i nostalgin. Dom ljuva åren innan millenuim skiftet. När man fortfarande inte behövde ta ansvar eller överhuvudtaget bry sig. När sommrarna kändes som en evighet. Inte som nu, när man knappt hinner blunda. Så ser man dom gröna löven sakta bli gula, röda, och till sist bruna. Jag ser mig själv så stilla och allt annat runt om mig är på snabbspolning. Jag är i slowmotion. Jag hinner inte tänka på dom saker jag gör. Jag hinner inte tänka på dom saker jag vill göra. Jag hinner inte tänka tillbaka på den tiden jag saknar mest av allt. En barndom. Mjölktänder och smittande skratt. 

Det är idag jag förstår när "dom vuxna" sa att "man ska vara barn så länge man kan".