faktorX

Inatt hade jag en dröm. Jag ligger på en fuktig gräsmatta. Som den brukar vara på hösten, när man klivit upp alldeles för tidigt, och kollar ut. Man ser med nyvakna ögon den nästan frostigt gröna solbelagda gräsmattan. Där ligger jag med min familj och kollar upp mot himlen, som då verkade alldeles klarblå. Oskyldigt frånvarande var himlen då jag ser en man. Han har inget ansikte och allt han bär med skam är svart. Jacka, skor och allt däremellan. Svart. I sin hand håller han en pistol. Känner ångesten krypa upp i halsen. Tänkte inte på att springa iväg och rädda mitt liv. Slippa undan dödan. För kvar där på gräsmattan, ligger mina älskade. Dom som satte mig på jorden och älskat mig när jag minst behövt det. Ovillkorlig kärlek. Ligger kvar och ser pappa, med tårar i sina ögon. Men med ett leende på läpparna. Vill inte försvinna, men rädslan finns inte där. Mannen stannar ovanför honom och jag minns att jag blundar. Skottet avfyras. Jag grips av en oförståerlig panik. Andas som aldrig förr och känner luften repa min hals så jag får ont. Som när man är sjuk och måste ta sig ut i vintermörkret, råkar bli andfådd och smärtan kommer. Skulle göra vad som helst för nåt lindrande.