DET UPPENBARA
Det är jobbigt att veta att man en dag kommer dö. Bara tanken av att veta att man kommer dö är ångestframkallande. Känslan av att man är maktlös och att vi alla ligger under den store mannens händer är något vi gärna inte tänker på. Vi har inget annat val än att bara gå runt och vänta på dagen då alla tar sitt sista andetag. Många glömmer bort döden. Som att den aldrig kommer komma. Man förtränger tanken. Låtsas som om att döden bara är något man ser i filmer och läser i tidningen. Så vi lägger döden längst ner i sopkorgen och glömmer. För vem vill dö? egentligen...
.
Jag kan inte säga att jag vill dö. Men jag kan heller inte säga att jag är speciellt sugen på att leva heller. Jag har hamnat någonstans mitt emellan. Vilken väg ska jag välja och vad gör jag om jag väljer fel? har jag ångerrätt på mitt val eller får jag ett tillgodo kvitto? Nej nej det var verkligen inte meningen att skämta till det. Men hela denna diskussion om döden är så patetiskt bisarr. Alla pratar som om dom vet. Dom vet tydligen att vi kommer komma till himlen, eller vi kommer födas som en annan människa, ett djur, eller så blir allt bara svart. MEN HAR NI DÖTT OCH KOMMIT TILLBAKA MED ERA SVAR? nej. Skulle inte tro det heller. Ni pratar om döden som om ni inte är rädda för vad som komma skall. För ni VET ju vart ni kommer hamna. Eller hur!? Hur kan ni blunda för det uppenbara?
.
Jag kommer att dö. Även du som läser det här kommer att dö. Du kommer att dö. Lär dig det redan nu och sopa inte döden under mattan. För någon dag kommer döden inknallandes till just DIG för det är du som håller nummerlappen i handen. Var förberedd. För det är inte tomten som kommer och vill ha mjölk och kakor. Det är ett liv han är ute efter. Ni kanske fattar poängen? jag säger det igen bara för att få dig att fatta det ännu en gång.
.
Du kommer att dö!
MY PARTNER IN CRIME
Jag minns första gången jag såg dig. Jag minns första gången jag höll dig och hur jag övervägde om jag skulle lägga mina läppar mot din mynning. Känslan var mäktig. Jag hade min chans. Ingen skulle få reda på det. "Det här är vattentätt" vet jag att jag viskade till dig. Du sa ingenting tillbaka. Så som respons på din avhållsamhet tog jag steget. Jag höll i dig hårt, som om jag var rädd för att förlora dig. Även fast jag knappt kände dig. Jag hade sett dig på fester och folk har berättat om dig. Om vilken glädje du spred bland mina medmänniskor. Dom blev varma och öppna i din närhet. Skratten flödade och skämten rullade på som om det inte fanns någon morgondag. Jag hade avundats alla som fått vara med dig. Lärt känna dig och dina magiska krafter. Du blev min bästa vän redan innan jag visste vad du skulle göra med mig. Förstöra mig och ge mig demoner jag kommer få handskas med resten av livet. Idag hatar jag dig.
.
Jag satte flaskan mot munnen. Och sen var jag fast. Första klunken sved som gift ner i strupen. Men sen värmde du mitt bröst. Gled in i mitt hjärta och varenda cell i min kropp hade nu fått smaka på ditt innehåll. Jag förundrades över hur äcklig jag tyckte du var. Men jag tog en klunk till. Och en till. Det var inte först förns efter ett glas jag kunde känna mig rogivande och fridfull. Jag lutade mig tillbaka i soffan och förstod. Jag förstod nu varför mamma alltid valt dig framför mig. Du gav en självförtroende, gav mer hopp om framtiden, och alltid till hands. Du var alltid där för henne när ingen annan var det. Och då var du där för mig med. När jag behövde som mest tröst. När jag var söndersliten och bortom all hjälp. Jag älskade dig och vad du kunde göra med mina tankar och min ilska. Med min ångest och depression. Sömnbrist och humör.
.
Jag älskade dig så mycket att jag blev fast i ditt hårda grepp. Som jag aldrig kommit ur. Du styr mig dag som natt. Du bestämmer vad jag får och inte får göra. Jag tappade bort mig själv på vägen i sökandet av din tröst. Och nu orkar jag inte längre. Detta är ett rop på hjälp. Hjälp mig bort från helvetet jag själv förorsakat. HJÄLP!!
.
Jag hatar dig. . .
