faktorX

Jag sitter som vanligt, huvudet lutat mot fönstretglaset i klassrummet. Blicken i bordet, Yva bredvid. Det finns ingenting som kan få mig att spetsa öronen. Lärarens ordslingor blir till kondens i luften innan de når mig. Det är The Cure for Insomnia i vanlig ordning. Men plötsligt stelnar läraren som suddig gestalt i ögonfältet. Lee-jeans, dörmattsfrisyr, stilla som en fågelskrämma. Jag hinner höja huvudet och se honom börja fläkta med armarna och protestera högljutt, chockerat. In promenerar A.

- Jag har inte tid att lyssna på ditt tjatter, svarar A på slarvig franskengelska.

- It's forbidden to smoke cigaretts in the school! flämtar Lee-jeansen på slarvig svengelska. Salivfontän genom luften-

A går fram till mig, sätter sig på huk framför mig och lägger en bok på bordet. Tungt. Drar ett halsbloss och stirrar mig rakt in i ögonen. Hela rummet är dränkt i tystnad. Nu skjuter han. Nu dödar han henne. Nu brinner det. Jag bryr mig inte om vad de tänker. Stirrar in hans ögon när han puttar boken mot mig, reser sig, blåser röken över mig, vrider sig mot Lee-jeansen-

- It's not a cigarette, it's opium.

Sedan går han. Lämnar rökmoln och upprörda samtalsämnen för de sorgliga bakom sig. 

På bordet ligger ett ömtåligt ex av Bonjour Tristesse. Ryggskinnet har flagnat, framsideillustrationen är grumlig och sprucken, insidan signerad med ett obscent förslag. Hur visste han? Jag bläddrar försiktigt - de sköra sidorna överlevda och kaffebruna - låtsas inte höra lärarens frågetecken surra mig om huvudet. Hur visste han?