faktorX

Jag kör iväg från dagen. Lämnar den bakom mig. Och börjar tänka på morgondagen och på dig pappa. Jag kör mot rött och lurar döden bara för att få vara dig nära för en sekund. Tårarna rinner ner för mina kinder. Och jag bryr mig inte längre om att torka bort min överdrivet dyra mascara. Jag låter den svarta färgen färga mina kindben, ner för hakan och och tillsist halsen. Dom är tunga idag. Tårarna. Jag har hållit er inne hela dagen idag. Jag ber om ursäkt. Jag kände att ni behövde komma ut. Men jag orkade inte visa er för allmänheten idag. Dom kanske får för sig nåt. Att vi träffas rätt ofta eller så. Eftersom det inte skulle bli första gången jag låter er smita ut. Utan min tillåtelse givetvis. Men ni är starka ibland. Som nu, när jag inte kan hindra er. Och ni kastar er ut från mina ögon som instängda fångar på Alcatraz.

Det är jobbigt att veta att man en dag kommer dö. Bara tanken av att veta att man kommer dö är ångestframkallande. Känslan av att man är maktlös och att vi alla ligger under den store mannens händer är något vi gärna inte tänker på. Vi har inget annat val än att bara gå runt och vänta på dagen då alla tar sitt sista andetag. Många glömmer bort döden. Som att den aldrig kommer komma. Man förtränger tanken. Låtsas som om att döden bara är något man ser i filmer och läser i tidningen. Så vi lägger döden längst ner i sopkorgen och glömmer. För vem vill dö? egentligen...

Jag minns första gången jag såg dig. Jag minns första gången jag höll dig och hur jag övervägde om jag skulle lägga mina läppar mot din mynning. Känslan var mäktig. Jag hade min chans. Ingen skulle få reda på det. "Det här är vattentätt" vet jag att jag viskade till dig. Du sa ingenting tillbaka. Så som respons på din avhållsamhet tog jag steget. Jag höll i dig hårt, som om jag var rädd för att förlora dig. Även fast jag knappt kände dig. Jag hade sett dig på fester och folk har berättat om dig. Om vilken glädje du spred bland mina medmänniskor. Dom blev varma och öppna i din närhet. Skratten flödade och skämten rullade på som om det inte fanns någon morgondag. Jag hade avundats alla som fått vara med dig. Lärt känna dig och dina magiska krafter. Du blev min bästa vän redan innan jag visste vad du skulle göra med mig. Förstöra mig och ge mig demoner jag kommer få handskas med resten av livet. Idag hatar jag dig.

Idag känner jag mig som en vinterdag, fylld med barn som rullar snögubbar och föräldrar som värmer glögg och lusse bak i köket. Jag är spänningen innan present öppningen på julafton. Jag är lite som fyllan på nyår ikväll. Gladare och gladare ända tills fyrverkerierna målar himlen i alla regnbågens färger. Kyssar på en varm kind, och cigarr luften i dina lungor. Du vill hosta upp den otäcka smaken, men bryr dig inte för att ikväll är en lyckans dag.

Bänken jag sitter på är så misshandlat trött att man kan dra bort färgen med bara fingrarna. Bänken som upplevt, sett och varit med om mer saker än jag. Känner mig misslyckad och ännu mer osynlig inför världen. Fimpar ciggen i ett parasollhål som inte ser ut att ha andvänts mer än tre gånger. Ändock rostiga skruvar och ärgad metall. 

Läser texter såsom "fånga dagen" och "lev din dröm" som någon ristat med vad det ser ut som en nyckel i det murkna bordet. Kommer tankarna upp? Vad gör jag med livet som är ämnat för mig? Jag kan inte säga att jag känner ett uns av ångest än. Men den kommer nog, så småning om. För att för första gången på länge kan jag känna mig lugn och varm. Även fast vädret säger annat. Glansig gräsmatta, fuktig asfalt och ånga genom mina andetag. Deppiga dagar för många, men fridfull för en deppig själ.

Jag kan se mig själv gå den dimmiga vägen jag nu ser framför mig. Mörkret omger träden. En lykta lyser upp ibland dom. Och om jag kollar riktigt noga så ser jag inte vart vägen slutar. Den går längre och längre in i ett mörker jag gärna inte tänker på. Att inte veta, är den värsta känslan. Lite så ser jag mitt liv nu. Allt är omringad av mörker, och dimman gör att jag inte kan se klart. Om saker som händer runt om kring mig. Men ibland när turen är med mig på min sida. Lyser den upp vägen för mig. Den förklarar och vägleder mig. Så att jag vågar fortsätta att gå. Med ett nytt hopp om framtiden i ryggsäcken. Det är där jag och så många andra gärna vill stanna. Stanna i ljuset som ger en trygghet. Tiden väntar inte på någon. Den fortsätter att ticka och vi "dom vilsna" med den.

Jag sitter på bänken som har varit med om mycket. Men "våran" tid kommer den också. Vilsa själar finner sitt ljus på dom mest oväntade platser. Jag fann mitt, på en bänk.

Jag hör regnet smattra mot fönsterbläcket medans jag fortfarande ligger i sängen. Alla fönster som jag har i mitt rum står vidöppna. När jag kollar ut ser jag träden sväva från sida till sida. Och jag behöver inte ens anstränga mig för att se dom stora regndropparna som faller mot marken. Jag fylls av en lugnande känsla. Varm i kroppen, och frisk luft som jag andas in medans håret på armarna reser sig. Jag kan bara inte låta bli att rysa och svepas med in i nostalgin. Dom ljuva åren innan millenuim skiftet. När man fortfarande inte behövde ta ansvar eller överhuvudtaget bry sig. När sommrarna kändes som en evighet. Inte som nu, när man knappt hinner blunda. Så ser man dom gröna löven sakta bli gula, röda, och till sist bruna. Jag ser mig själv så stilla och allt annat runt om mig är på snabbspolning. Jag är i slowmotion. Jag hinner inte tänka på dom saker jag gör. Jag hinner inte tänka på dom saker jag vill göra. Jag hinner inte tänka tillbaka på den tiden jag saknar mest av allt. En barndom. Mjölktänder och smittande skratt. 

Det är idag jag förstår när "dom vuxna" sa att "man ska vara barn så länge man kan".

Inatt hade jag en dröm. Jag ligger på en fuktig gräsmatta. Som den brukar vara på hösten, när man klivit upp alldeles för tidigt, och kollar ut. Man ser med nyvakna ögon den nästan frostigt gröna solbelagda gräsmattan. Där ligger jag med min familj och kollar upp mot himlen, som då verkade alldeles klarblå. Oskyldigt frånvarande var himlen då jag ser en man. Han har inget ansikte och allt han bär med skam är svart. Jacka, skor och allt däremellan. Svart. I sin hand håller han en pistol. Känner ångesten krypa upp i halsen. Tänkte inte på att springa iväg och rädda mitt liv. Slippa undan dödan. För kvar där på gräsmattan, ligger mina älskade. Dom som satte mig på jorden och älskat mig när jag minst behövt det. Ovillkorlig kärlek. Ligger kvar och ser pappa, med tårar i sina ögon. Men med ett leende på läpparna. Vill inte försvinna, men rädslan finns inte där. Mannen stannar ovanför honom och jag minns att jag blundar. Skottet avfyras. Jag grips av en oförståerlig panik. Andas som aldrig förr och känner luften repa min hals så jag får ont. Som när man är sjuk och måste ta sig ut i vintermörkret, råkar bli andfådd och smärtan kommer. Skulle göra vad som helst för nåt lindrande.

Ni vet den där klumpen som plötsligt uppstår? Som hård och kall i hela magsäcken, som bara kommer utan en minsta förvarning. Du tänker ingenting, hör ingenting och det enda du tror är att ditt liv tar slut här och nu. Man känner ilandet ända upp i halsen. Ditt hjärta hoppar över ett slag och du tänker inte ens på att andas. Man fryser till och blir en staty, bara för sekunden. Ögonen spärras upp och du tar till sist andetaget som fyller dina lungor med ny luft och nytt hopp. Klumpen försvinner lika snabbt som den kom. Du kan höra dina nära som pratar med dig, och du känner nu att hjärtat slår fortare. 

Du överlevde. Grattis.

Så det kanske inte spelar någon roll om du är rädd för döden eller inte. När man väl kommer till kritan är du lika mänsklig som alla andra. Värdelös och rädd.

Vissa saker förstår man inte. Vissa saker vill man inte förstå och vissa saker skulle man kunna tömma sina handleder på blod för att få veta. Oftast av ren nyfikenhet då, hoppas jag. Så ibland, när jag försöker sova ligger jag ofta och tänker. Tänker på saker som, vem uppfann popcornen och hur kom man egentligen på att man skulle prova hoppa fallskärm för första gången? Rätt ointressanta saker, men tankar som får mig att slippa ligga ensam och betydelselös i sängen.

Det finns en man i hörnet och hans kläder är slitna. Och han höll fram sin hand och man kunde se i hans ögon att han vet att de folket som går förbi inte förstår.

De bara tror att han kommer ta deras pengar .Och gå och spendera dem på droger .Då en man stannade, och jag såg ett leende inom honom. När han viskade försiktigt i hans öra "hopp". 

Luffaren började gråta, bara fortsatte att säga, 
"Varför? Varför? Varför? Jag är 32 och jag har här ett par skor.
Och en dålig smak i munnen.
Jag tycker det är tydligt att Gud inte älskar mig 
Varför skulle han annars lämna mig här. " 

Sedan kom Gabriel och bara log och sa finn frid mitt barn. 
Frälsningen är här i dag.

Han reste sig till hans fötter och han sjöng Hallelujah. Folk vände sig om på gatan. Han såg dem i ögonen och han sjöng, "Hallelujah det är någon här att ni måste möta, Någon ni bara måste träffa. " 

När hans vagabond vände sig utan ett ljud. Gabriel bara log och försvann när han tittade på publiken och de skrattade högt. Men mannen kunde inte se dem för tårar. När hans vision kom runt var det en ung flicka på marken. Jag visste att hon hade det svårt. Hon var aldrig en fighter tills jag låg bredvid henne 
Och försiktigt viskade "hopp". 

Vi reste oss upp till våra fötter, och vi sjöng Hallelujah. Folk på gatan vände sig om. De såg oss i ögonen och de sjöng, "Hallelujah, Det är någon här vi funnit "

I samma veva som jag lägger mig ner i soffan, får jag en uppenbarelse. Jag känner mig plötsligt oanvändbar och meningslös. Varför finns jag och vafan gör jag här? Livet, vilket påhitt. Vi kommer till denna planet omedveten om vad man ska göra, och jag har inge val. Fortsätter att andas. Tänker vidare om vad livet går ut på. För att sedan känna gråten i halsen. Den där klumpen som fastnat och du använder alla krafter som finns kvar för att inte få den att komma upp. Tårar och våta kinder har jag känt alldeles för mycket av. Sånt skit klarar jag inte av idag. Därför att det känns löjligt, barnsligt och ändå så ... befriande. Som att all ångest lindats in i dom våta tårarna. 
Jag skyller på vädret för tillspetsandet av mitt illamående. Ni vet illamåendet som sitter som sockerlag på insidan av gommen. Som stram, frasig kartong på tändernas baksida.

Mörkret är framme. Mamma är borta. Jag är kvar. Ensam, egen förtvivlan i dimman.
Blind. Vill se framtiden och vart den för mig.

Halsar upp det sista reisling vinet. Det är mer som en sur uppstötning än som liljekonvaljer rinnande ner för halsen. Mjukt och sött.

- risigt vacker, läppar som sammet. Hår i gucci-style-

Ensam inatt.. vägrar låta den döda mig.

Pappa sa en gång till mig att "livet blir vad man gör det till". Inspiration.

Jag gör så mycket att livet en dag inte räcker till.
Jag suckar.
Jag tittar ut genom fönstret och ser livet blåsa iväg.
Jag gråter.
Jag vill vara liten igen och springa runt barfota.
Jag ler.

Livet är så mycket mer än det vita guldet jag dricker.
Den barmhärtige samariten, läser jag och skrattar.
Påhitt.
Finns ingen barmhärtighet här. Hittar ni den, slå mig en pling!

Pappa va mitt ljus, det va han som torkade upp mig när jag låg på golvet i en pöl.

Ikväll tänder jag ett ljus för honom och alla andra som lever ett liv med en skugga över ansiktet.