att bara vara
Idag känner jag mig som en vinterdag, fylld med barn som rullar snögubbar och föräldrar som värmer glögg och lusse bak i köket. Jag är spänningen innan present öppningen på julafton. Jag är lite som fyllan på nyår ikväll. Gladare och gladare ända tills fyrverkerierna målar himlen i alla regnbågens färger. Kyssar på en varm kind, och cigarr luften i dina lungor. Du vill hosta upp den otäcka smaken, men bryr dig inte för att ikväll är en lyckans dag.
Ikväll tvingar jag bort alla tankar och lever sekund för sekund. För att livet väntar inte på någon. Det förflutna ligger bakom dig, så vänd sida i din bok och börja lev det liv du förtjänar.
charing is caring
Bänken jag sitter på är så misshandlat trött att man kan dra bort färgen med bara fingrarna. Bänken som upplevt, sett och varit med om mer saker än jag. Känner mig misslyckad och ännu mer osynlig inför världen. Fimpar ciggen i ett parasollhål som inte ser ut att ha andvänts mer än tre gånger. Ändock rostiga skruvar och ärgad metall.
Läser texter såsom "fånga dagen" och "lev din dröm" som någon ristat med vad det ser ut som en nyckel i det murkna bordet. Kommer tankarna upp? Vad gör jag med livet som är ämnat för mig? Jag kan inte säga att jag känner ett uns av ångest än. Men den kommer nog, så småning om. För att för första gången på länge kan jag känna mig lugn och varm. Även fast vädret säger annat. Glansig gräsmatta, fuktig asfalt och ånga genom mina andetag. Deppiga dagar för många, men fridfull för en deppig själ.
Jag kan se mig själv gå den dimmiga vägen jag nu ser framför mig. Mörkret omger träden. En lykta lyser upp ibland dom. Och om jag kollar riktigt noga så ser jag inte vart vägen slutar. Den går längre och längre in i ett mörker jag gärna inte tänker på. Att inte veta, är den värsta känslan. Lite så ser jag mitt liv nu. Allt är omringad av mörker, och dimman gör att jag inte kan se klart. Om saker som händer runt om kring mig. Men ibland när turen är med mig på min sida. Lyser den upp vägen för mig. Den förklarar och vägleder mig. Så att jag vågar fortsätta att gå. Med ett nytt hopp om framtiden i ryggsäcken. Det är där jag och så många andra gärna vill stanna. Stanna i ljuset som ger en trygghet. Tiden väntar inte på någon. Den fortsätter att ticka och vi "dom vilsna" med den.
Jag sitter på bänken som har varit med om mycket. Men "våran" tid kommer den också. Vilsa själar finner sitt ljus på dom mest oväntade platser. Jag fann mitt, på en bänk.
Läser texter såsom "fånga dagen" och "lev din dröm" som någon ristat med vad det ser ut som en nyckel i det murkna bordet. Kommer tankarna upp? Vad gör jag med livet som är ämnat för mig? Jag kan inte säga att jag känner ett uns av ångest än. Men den kommer nog, så småning om. För att för första gången på länge kan jag känna mig lugn och varm. Även fast vädret säger annat. Glansig gräsmatta, fuktig asfalt och ånga genom mina andetag. Deppiga dagar för många, men fridfull för en deppig själ.
Jag kan se mig själv gå den dimmiga vägen jag nu ser framför mig. Mörkret omger träden. En lykta lyser upp ibland dom. Och om jag kollar riktigt noga så ser jag inte vart vägen slutar. Den går längre och längre in i ett mörker jag gärna inte tänker på. Att inte veta, är den värsta känslan. Lite så ser jag mitt liv nu. Allt är omringad av mörker, och dimman gör att jag inte kan se klart. Om saker som händer runt om kring mig. Men ibland när turen är med mig på min sida. Lyser den upp vägen för mig. Den förklarar och vägleder mig. Så att jag vågar fortsätta att gå. Med ett nytt hopp om framtiden i ryggsäcken. Det är där jag och så många andra gärna vill stanna. Stanna i ljuset som ger en trygghet. Tiden väntar inte på någon. Den fortsätter att ticka och vi "dom vilsna" med den.
Jag sitter på bänken som har varit med om mycket. Men "våran" tid kommer den också. Vilsa själar finner sitt ljus på dom mest oväntade platser. Jag fann mitt, på en bänk.
