les immortals

Jag sitter som vanligt, huvudet lutat mot fönstretglaset i klassrummet. Blicken i bordet, Yva bredvid. Det finns ingenting som kan få mig att spetsa öronen. Lärarens ordslingor blir till kondens i luften innan de når mig. Det är The Cure for Insomnia i vanlig ordning. Men plötsligt stelnar läraren som suddig gestalt i ögonfältet. Lee-jeans, dörmattsfrisyr, stilla som en fågelskrämma. Jag hinner höja huvudet och se honom börja fläkta med armarna och protestera högljutt, chockerat. In promenerar A.

- Jag har inte tid att lyssna på ditt tjatter, svarar A på slarvig franskengelska.

- It's forbidden to smoke cigaretts in the school! flämtar Lee-jeansen på slarvig svengelska. Salivfontän genom luften-

A går fram till mig, sätter sig på huk framför mig och lägger en bok på bordet. Tungt. Drar ett halsbloss och stirrar mig rakt in i ögonen. Hela rummet är dränkt i tystnad. Nu skjuter han. Nu dödar han henne. Nu brinner det. Jag bryr mig inte om vad de tänker. Stirrar in hans ögon när han puttar boken mot mig, reser sig, blåser röken över mig, vrider sig mot Lee-jeansen-

- It's not a cigarette, it's opium.

Sedan går han. Lämnar rökmoln och upprörda samtalsämnen för de sorgliga bakom sig. 

På bordet ligger ett ömtåligt ex av Bonjour Tristesse. Ryggskinnet har flagnat, framsideillustrationen är grumlig och sprucken, insidan signerad med ett obscent förslag. Hur visste han? Jag bläddrar försiktigt - de sköra sidorna överlevda och kaffebruna - låtsas inte höra lärarens frågetecken surra mig om huvudet. Hur visste han?

KRONA ELLER KLAVE?

Jag kör iväg från dagen. Lämnar den bakom mig. Och börjar tänka på morgondagen och på dig pappa. Jag kör mot rött och lurar döden bara för att få vara dig nära för en sekund. Tårarna rinner ner för mina kinder. Och jag bryr mig inte längre om att torka bort min överdrivet dyra mascara. Jag låter den svarta färgen färga mina kindben, ner för hakan och och tillsist halsen. Dom är tunga idag. Tårarna. Jag har hållit er inne hela dagen idag. Jag ber om ursäkt. Jag kände att ni behövde komma ut. Men jag orkade inte visa er för allmänheten idag. Dom kanske får för sig nåt. Att vi träffas rätt ofta eller så. Eftersom det inte skulle bli första gången jag låter er smita ut. Utan min tillåtelse givetvis. Men ni är starka ibland. Som nu, när jag inte kan hindra er. Och ni kastar er ut från mina ögon som instängda fångar på Alcatraz.
.
Jag sätter kilklacken på bromsen och på nåt vis lyckas jag använda min något paralyserad högerarm att svänga in till kanten. Jag lutar mitt huvud på ratten och drar mig i håret och rycker ut alla hårnålar, hårsnoddar och allt annat som tycks spänna åt. Drar i håret lite till eftersom jag inte vill skrika. Skrika ut min ångest över att du inte finns, att du inte längre ... lever. Som en uppenbarelse visar du dig för mig. Varför kom jag inte på det tidigare. Handsfacket.
.
Jag fyller min själ med piller och sköljer ner dom med billig alkohol. Dom har legat och väntat på mig sen sista lövet föll. Sen sista gången jag hörde dig skratta och solen värmde mot min panna. Sista dagen som lycklig, som människa med ett hjärta fyllt av kärlek och värme. Jag sluter ögonen och låter mig själv sväva in i oändligheten. Stairway to heaven eller highway to hell?

DET UPPENBARA

Det är jobbigt att veta att man en dag kommer dö. Bara tanken av att veta att man kommer dö är ångestframkallande. Känslan av att man är maktlös och att vi alla ligger under den store mannens händer är något vi gärna inte tänker på. Vi har inget annat val än att bara gå runt och vänta på dagen då alla tar sitt sista andetag. Många glömmer bort döden. Som att den aldrig kommer komma. Man förtränger tanken. Låtsas som om att döden bara är något man ser i filmer och läser i tidningen. Så vi lägger döden längst ner i sopkorgen och glömmer. För vem vill dö? egentligen...
.
Jag kan inte säga att jag vill dö. Men jag kan heller inte säga att jag är speciellt sugen på att leva heller. Jag har hamnat någonstans mitt emellan. Vilken väg ska jag välja och vad gör jag om jag väljer fel? har jag ångerrätt på mitt val eller får jag ett tillgodo kvitto? Nej nej det var verkligen inte meningen att skämta till det. Men hela denna diskussion om döden är så patetiskt bisarr. Alla pratar som om dom vet. Dom vet tydligen att vi kommer komma till himlen, eller vi kommer födas som en annan människa, ett djur, eller så blir allt bara svart. MEN HAR NI DÖTT OCH KOMMIT TILLBAKA MED ERA SVAR? nej. Skulle inte tro det heller. Ni pratar om döden som om ni inte är rädda för vad som komma skall. För ni VET ju vart ni kommer hamna. Eller hur!? Hur kan ni blunda för det uppenbara?
.
Jag kommer att dö. Även du som läser det här kommer att dö. Du kommer att dö. Lär dig det redan nu och sopa inte döden under mattan. För någon dag kommer döden inknallandes till just DIG för det är du som håller nummerlappen i handen. Var förberedd. För det är inte tomten som kommer och vill ha mjölk och kakor. Det är ett liv han är ute efter. Ni kanske fattar poängen? jag säger det igen bara för att få dig att fatta det ännu en gång.
.
Du kommer att dö!

MY PARTNER IN CRIME

Jag minns första gången jag såg dig. Jag minns första gången jag höll dig och hur jag övervägde om jag skulle lägga mina läppar mot din mynning. Känslan var mäktig. Jag hade min chans. Ingen skulle få reda på det. "Det här är vattentätt" vet jag att jag viskade till dig. Du sa ingenting tillbaka. Så som respons på din avhållsamhet tog jag steget. Jag höll i dig hårt, som om jag var rädd för att förlora dig. Även fast jag knappt kände dig. Jag hade sett dig på fester och folk har berättat om dig. Om vilken glädje du spred bland mina medmänniskor. Dom blev varma och öppna i din närhet. Skratten flödade och skämten rullade på som om det inte fanns någon morgondag. Jag hade avundats alla som fått vara med dig. Lärt känna dig och dina magiska krafter. Du blev min bästa vän redan innan jag visste vad du skulle göra med mig. Förstöra mig och ge mig demoner jag kommer få handskas med resten av livet. Idag hatar jag dig.
.
Jag satte flaskan mot munnen. Och sen var jag fast. Första klunken sved som gift ner i strupen. Men sen värmde du mitt bröst. Gled in i mitt hjärta och varenda cell i min kropp hade nu fått smaka på ditt innehåll. Jag förundrades över hur äcklig jag tyckte du var. Men jag tog en klunk till. Och en till. Det var inte först förns efter ett glas jag kunde känna mig rogivande och fridfull. Jag lutade mig tillbaka i soffan och förstod. Jag förstod nu varför mamma alltid valt dig framför mig. Du gav en självförtroende, gav mer hopp om framtiden, och alltid till hands. Du var alltid där för henne när ingen annan var det. Och då var du där för mig med. När jag behövde som mest tröst. När jag var söndersliten och bortom all hjälp. Jag älskade dig och vad du kunde göra med mina tankar och min ilska. Med min ångest och depression. Sömnbrist och humör.
.
Jag älskade dig så mycket att jag blev fast i ditt hårda grepp. Som jag aldrig kommit ur. Du styr mig dag som natt. Du bestämmer vad jag får och inte får göra. Jag tappade bort mig själv på vägen i sökandet av din tröst. Och nu orkar jag inte längre. Detta är ett rop på hjälp. Hjälp mig bort från helvetet jag själv förorsakat. HJÄLP!!
.
Jag hatar dig. . .

att bara vara

Idag känner jag mig som en vinterdag, fylld med barn som rullar snögubbar och föräldrar som värmer glögg och lusse bak i köket. Jag är spänningen innan present öppningen på julafton. Jag är lite som fyllan på nyår ikväll. Gladare och gladare ända tills fyrverkerierna målar himlen i alla regnbågens färger. Kyssar på en varm kind, och cigarr luften i dina lungor. Du vill hosta upp den otäcka smaken, men bryr dig inte för att ikväll är en lyckans dag.
Ikväll tvingar jag bort alla tankar och lever sekund för sekund. För att livet väntar inte på någon. Det förflutna ligger bakom dig, så vänd sida i din bok och börja lev det liv du förtjänar.

charing is caring

Bänken jag sitter på är så misshandlat trött att man kan dra bort färgen med bara fingrarna. Bänken som upplevt, sett och varit med om mer saker än jag. Känner mig misslyckad och ännu mer osynlig inför världen. Fimpar ciggen i ett parasollhål som inte ser ut att ha andvänts mer än tre gånger. Ändock rostiga skruvar och ärgad metall. 

Läser texter såsom "fånga dagen" och "lev din dröm" som någon ristat med vad det ser ut som en nyckel i det murkna bordet. Kommer tankarna upp? Vad gör jag med livet som är ämnat för mig? Jag kan inte säga att jag känner ett uns av ångest än. Men den kommer nog, så småning om. För att för första gången på länge kan jag känna mig lugn och varm. Även fast vädret säger annat. Glansig gräsmatta, fuktig asfalt och ånga genom mina andetag. Deppiga dagar för många, men fridfull för en deppig själ.

Jag kan se mig själv gå den dimmiga vägen jag nu ser framför mig. Mörkret omger träden. En lykta lyser upp ibland dom. Och om jag kollar riktigt noga så ser jag inte vart vägen slutar. Den går längre och längre in i ett mörker jag gärna inte tänker på. Att inte veta, är den värsta känslan. Lite så ser jag mitt liv nu. Allt är omringad av mörker, och dimman gör att jag inte kan se klart. Om saker som händer runt om kring mig. Men ibland när turen är med mig på min sida. Lyser den upp vägen för mig. Den förklarar och vägleder mig. Så att jag vågar fortsätta att gå. Med ett nytt hopp om framtiden i ryggsäcken. Det är där jag och så många andra gärna vill stanna. Stanna i ljuset som ger en trygghet. Tiden väntar inte på någon. Den fortsätter att ticka och vi "dom vilsna" med den.

Jag sitter på bänken som har varit med om mycket. Men "våran" tid kommer den också. Vilsa själar finner sitt ljus på dom mest oväntade platser. Jag fann mitt, på en bänk.

DOM LJUVA ÅREN

Jag hör regnet smattra mot fönsterbläcket medans jag fortfarande ligger i sängen. Alla fönster som jag har i mitt rum står vidöppna. När jag kollar ut ser jag träden sväva från sida till sida. Och jag behöver inte ens anstränga mig för att se dom stora regndropparna som faller mot marken. Jag fylls av en lugnande känsla. Varm i kroppen, och frisk luft som jag andas in medans håret på armarna reser sig. Jag kan bara inte låta bli att rysa och svepas med in i nostalgin. Dom ljuva åren innan millenuim skiftet. När man fortfarande inte behövde ta ansvar eller överhuvudtaget bry sig. När sommrarna kändes som en evighet. Inte som nu, när man knappt hinner blunda. Så ser man dom gröna löven sakta bli gula, röda, och till sist bruna. Jag ser mig själv så stilla och allt annat runt om mig är på snabbspolning. Jag är i slowmotion. Jag hinner inte tänka på dom saker jag gör. Jag hinner inte tänka på dom saker jag vill göra. Jag hinner inte tänka tillbaka på den tiden jag saknar mest av allt. En barndom. Mjölktänder och smittande skratt. 

Det är idag jag förstår när "dom vuxna" sa att "man ska vara barn så länge man kan".


I DRÖMMARNAS LAND

Inatt hade jag en dröm. Jag ligger på en fuktig gräsmatta. Som den brukar vara på hösten, när man klivit upp alldeles för tidigt, och kollar ut. Man ser med nyvakna ögon den nästan frostigt gröna solbelagda gräsmattan. Där ligger jag med min familj och kollar upp mot himlen, som då verkade alldeles klarblå. Oskyldigt frånvarande var himlen då jag ser en man. Han har inget ansikte och allt han bär med skam är svart. Jacka, skor och allt däremellan. Svart. I sin hand håller han en pistol. Känner ångesten krypa upp i halsen. Tänkte inte på att springa iväg och rädda mitt liv. Slippa undan dödan. För kvar där på gräsmattan, ligger mina älskade. Dom som satte mig på jorden och älskat mig när jag minst behövt det. Ovillkorlig kärlek. Ligger kvar och ser pappa, med tårar i sina ögon. Men med ett leende på läpparna. Vill inte försvinna, men rädslan finns inte där. Mannen stannar ovanför honom och jag minns att jag blundar. Skottet avfyras. Jag grips av en oförståerlig panik. Andas som aldrig förr och känner luften repa min hals så jag får ont. Som när man är sjuk och måste ta sig ut i vintermörkret, råkar bli andfådd och smärtan kommer. Skulle göra vad som helst för nåt lindrande.
Kan och vill inte kolla på pappa. Han säger ingenting, och jag kan inte minnas höra honom röra på sig. Inga kläder som prasslar eller andetag. Han är borta. Mannen står nu ovanför mig. Ber honom att inte ta mitt liv. Jag skriker och ber honom om nåd. Tills jag känner avtryckaren mot min tinning. Händerna sitter som fastklistrade mot min kropp. Med all vilja jag har kvar att leva för, försöker jag att föra upp dom mot mitt bröst. Sätter handflatorna mot varandra och ber. Ber om syndernas förlåtelse, ber om barmhärtighet och ett liv på jorden. Jag vaknar.
Att förlora någon man älskar kan göra ont. Men att leva ett liv på jorden ensam utan den personen är en plåga. Dag ut och dag in går man runt och känner saknad. Och den enda gången du får vara med den personen igen är i drömmarnas land. Men just inatt fick jag möta, och vara med min pappa igen. Nackdelen var att han dog. Igen.

Att förlora någon man älskar kan göra ont. Att förlora någon man älskar två gånger är ett livstidstraff ingen bör få uppleva.

RÄDSLA FÖR RÄDSLA

Ni vet den där klumpen som plötsligt uppstår? Som hård och kall i hela magsäcken, som bara kommer utan en minsta förvarning. Du tänker ingenting, hör ingenting och det enda du tror är att ditt liv tar slut här och nu. Man känner ilandet ända upp i halsen. Ditt hjärta hoppar över ett slag och du tänker inte ens på att andas. Man fryser till och blir en staty, bara för sekunden. Ögonen spärras upp och du tar till sist andetaget som fyller dina lungor med ny luft och nytt hopp. Klumpen försvinner lika snabbt som den kom. Du kan höra dina nära som pratar med dig, och du känner nu att hjärtat slår fortare. 

Du överlevde. Grattis.

Så det kanske inte spelar någon roll om du är rädd för döden eller inte. När man väl kommer till kritan är du lika mänsklig som alla andra. Värdelös och rädd.

LÄNGTAN AV VÄLSIGNELSE

Vissa saker förstår man inte. Vissa saker vill man inte förstå och vissa saker skulle man kunna tömma sina handleder på blod för att få veta. Oftast av ren nyfikenhet då, hoppas jag. Så ibland, när jag försöker sova ligger jag ofta och tänker. Tänker på saker som, vem uppfann popcornen och hur kom man egentligen på att man skulle prova hoppa fallskärm för första gången? Rätt ointressanta saker, men tankar som får mig att slippa ligga ensam och betydelselös i sängen.
Samtidigt kan jag aldrig sluta ligga och tänka på dom mörka och kvävande tankarna, såsom på döden och oändligheten. Jag vrider och vänder, tänker fram och tillbaka. Jag vill ha svaret, men kaoset i mitt huvud tillåter inte. Det snurrar runt som alla mattetal gjorde i skolan, och gång på gång förundras jag över att jag aldrig kommer att få veta. Tills den dagen då jag själv ligger där och döden kommer intågandes med svart kappa. Blir helt kall. Jag kan inte.. men det är inte möjligt. Jo .. jag ligger här och önskar döden. Bara just nu, i detta andetag. Kom, kom och ta mina synder. Svälj min ångest och lägg din hand på min panna och säg att "Allt är nu över, du kan ta ditt sista andetag i lättnad. Det är över nu"

murar

Vi bygger våra murar. Murar som ingen ser. Murar som bara finns för dig när dom behövs. Och ibland, då och då, händer det att en spricka uppstår. Man står kvar, ovetandes om vad som kommer komma. Klarar jag mig? ska jag fortsätta gå? kommer det göra ont, lämna stora sår och blodfläckar efter mig? Dumma frågor jag vet. Jag vet att det kommer ta emot och att ibland, då och då, kommer jag vilja sätta händerna över ansiktet och göra som när man var liten. Bara förvinna. In i en annan värld där tårar och sönderslitet hår inte existerar. Jag vill glömma det som hänt, fokusera på nuet och öppna en till vinflaska. Den enda trösten, min bästa vän och kompanjon. Med den i min hand regerar jag världen runt om mig och allt jag sätter tanken på lyder min minsta vink. Jag sätter upp min mur runt om mig och glömmer. Vill inte tänka, vill inte veta. Sprickan som uppstod fyller jag med min ångest, mitt hat och alla skrik. För att ikväll är jag drottning, högst upp på muren och det enda jag vill är att laga min mur så jag kan fortsätta med mitt liv som en spegelglans av månen på vattnet.

hallelujah

Det finns en man i hörnet och hans kläder är slitna. Och han höll fram sin hand och man kunde se i hans ögon att han vet att de folket som går förbi inte förstår.

De bara tror att han kommer ta deras pengar .Och gå och spendera dem på droger .Då en man stannade, och jag såg ett leende inom honom. När han viskade försiktigt i hans öra "hopp". 

Luffaren började gråta, bara fortsatte att säga, 
"Varför? Varför? Varför? Jag är 32 och jag har här ett par skor.
Och en dålig smak i munnen.
Jag tycker det är tydligt att Gud inte älskar mig 
Varför skulle han annars lämna mig här. " 

Sedan kom Gabriel och bara log och sa finn frid mitt barn. 
Frälsningen är här i dag.

Han reste sig till hans fötter och han sjöng Hallelujah. Folk vände sig om på gatan. Han såg dem i ögonen och han sjöng, "Hallelujah det är någon här att ni måste möta, Någon ni bara måste träffa. " 

När hans vagabond vände sig utan ett ljud. Gabriel bara log och försvann när han tittade på publiken och de skrattade högt. Men mannen kunde inte se dem för tårar. När hans vision kom runt var det en ung flicka på marken. Jag visste att hon hade det svårt. Hon var aldrig en fighter tills jag låg bredvid henne 
Och försiktigt viskade "hopp". 

Vi reste oss upp till våra fötter, och vi sjöng Hallelujah. Folk på gatan vände sig om. De såg oss i ögonen och de sjöng, "Hallelujah, Det är någon här vi funnit "
Alla sjöng, "Hallelujah, Hallelujah, Vi är de röster som ropar i öknen ,Halleluja, Halleluja. " 
Folket på gatan började bekänna deras synder.
Och en kör av, "Hallelujah, Hallelujah Halleluja, Halleluja
Varje knä ska böja och alla tungor bekänna 
och rösten av en som ropar i öknen.
Halleluja, Halleluja "

funderingar

I samma veva som jag lägger mig ner i soffan, får jag en uppenbarelse. Jag känner mig plötsligt oanvändbar och meningslös. Varför finns jag och vafan gör jag här? Livet, vilket påhitt. Vi kommer till denna planet omedveten om vad man ska göra, och jag har inge val. Fortsätter att andas. Tänker vidare om vad livet går ut på. För att sedan känna gråten i halsen. Den där klumpen som fastnat och du använder alla krafter som finns kvar för att inte få den att komma upp. Tårar och våta kinder har jag känt alldeles för mycket av. Sånt skit klarar jag inte av idag. Därför att det känns löjligt, barnsligt och ändå så ... befriande. Som att all ångest lindats in i dom våta tårarna. 
Jag skyller på vädret för tillspetsandet av mitt illamående. Ni vet illamåendet som sitter som sockerlag på insidan av gommen. Som stram, frasig kartong på tändernas baksida.

lonleyness sucks, bigtime

Mörkret är framme. Mamma är borta. Jag är kvar. Ensam, egen förtvivlan i dimman.
Blind. Vill se framtiden och vart den för mig.

Halsar upp det sista reisling vinet. Det är mer som en sur uppstötning än som liljekonvaljer rinnande ner för halsen. Mjukt och sött.

- risigt vacker, läppar som sammet. Hår i gucci-style-

Ensam inatt.. vägrar låta den döda mig.


den barmhärtige samariten



Pappa sa en gång till mig att "livet blir vad man gör det till". Inspiration.

Jag gör så mycket att livet en dag inte räcker till.
Jag suckar.
Jag tittar ut genom fönstret och ser livet blåsa iväg.
Jag gråter.
Jag vill vara liten igen och springa runt barfota.
Jag ler.

Livet är så mycket mer än det vita guldet jag dricker.
Den barmhärtige samariten, läser jag och skrattar.
Påhitt.
Finns ingen barmhärtighet här. Hittar ni den, slå mig en pling!

Pappa va mitt ljus, det va han som torkade upp mig när jag låg på golvet i en pöl.

Ikväll tänder jag ett ljus för honom och alla andra som lever ett liv med en skugga över ansiktet.



RSS 2.0