faktorX

Våren har en speciell kyla. Tyst, trött och utan hopp, som den sista och jobbigaste gästen på en fest. Som somnat på toaletten och vill fortsätta börja dansa när taxin står på tomgång på gatan.
Så tänker jag mig döden nu. Inte som ett stort tyst novembermörker, utan som den där torsdagskvällen i april när löven
är gröna på träden, och budbilarna fyller på uteserveringarnas kylar med rosévin. Den övergivna blommiga klänning som tinat fram efter vinterns snö och ligger smutsig och bortglömd bakom idegranen på Villagatan.

Det är något i luften i kväll. Känner ni det också? Jag kommer inte att kunna sova, och jag kommer inte att vara riktigt
vaken och jag kommer definitivt inte att kunna vara ensam.