RÄDSLA FÖR RÄDSLA
Ni vet den där klumpen som plötsligt uppstår? Som hård och kall i hela magsäcken, som bara kommer utan en minsta förvarning. Du tänker ingenting, hör ingenting och det enda du tror är att ditt liv tar slut här och nu. Man känner ilandet ända upp i halsen. Ditt hjärta hoppar över ett slag och du tänker inte ens på att andas. Man fryser till och blir en staty, bara för sekunden. Ögonen spärras upp och du tar till sist andetaget som fyller dina lungor med ny luft och nytt hopp. Klumpen försvinner lika snabbt som den kom. Du kan höra dina nära som pratar med dig, och du känner nu att hjärtat slår fortare.
Du överlevde. Grattis.
Så det kanske inte spelar någon roll om du är rädd för döden eller inte. När man väl kommer till kritan är du lika mänsklig som alla andra. Värdelös och rädd.
Du överlevde. Grattis.
Så det kanske inte spelar någon roll om du är rädd för döden eller inte. När man väl kommer till kritan är du lika mänsklig som alla andra. Värdelös och rädd.
LÄNGTAN AV VÄLSIGNELSE
Vissa saker förstår man inte. Vissa saker vill man inte förstå och vissa saker skulle man kunna tömma sina handleder på blod för att få veta. Oftast av ren nyfikenhet då, hoppas jag. Så ibland, när jag försöker sova ligger jag ofta och tänker. Tänker på saker som, vem uppfann popcornen och hur kom man egentligen på att man skulle prova hoppa fallskärm för första gången? Rätt ointressanta saker, men tankar som får mig att slippa ligga ensam och betydelselös i sängen.
Samtidigt kan jag aldrig sluta ligga och tänka på dom mörka och kvävande tankarna, såsom på döden och oändligheten. Jag vrider och vänder, tänker fram och tillbaka. Jag vill ha svaret, men kaoset i mitt huvud tillåter inte. Det snurrar runt som alla mattetal gjorde i skolan, och gång på gång förundras jag över att jag aldrig kommer att få veta. Tills den dagen då jag själv ligger där och döden kommer intågandes med svart kappa. Blir helt kall. Jag kan inte.. men det är inte möjligt. Jo .. jag ligger här och önskar döden. Bara just nu, i detta andetag. Kom, kom och ta mina synder. Svälj min ångest och lägg din hand på min panna och säg att "Allt är nu över, du kan ta ditt sista andetag i lättnad. Det är över nu"
murar
Vi bygger våra murar. Murar som ingen ser. Murar som bara finns för dig när dom behövs. Och ibland, då och då, händer det att en spricka uppstår. Man står kvar, ovetandes om vad som kommer komma. Klarar jag mig? ska jag fortsätta gå? kommer det göra ont, lämna stora sår och blodfläckar efter mig? Dumma frågor jag vet. Jag vet att det kommer ta emot och att ibland, då och då, kommer jag vilja sätta händerna över ansiktet och göra som när man var liten. Bara förvinna. In i en annan värld där tårar och sönderslitet hår inte existerar. Jag vill glömma det som hänt, fokusera på nuet och öppna en till vinflaska. Den enda trösten, min bästa vän och kompanjon. Med den i min hand regerar jag världen runt om mig och allt jag sätter tanken på lyder min minsta vink. Jag sätter upp min mur runt om mig och glömmer. Vill inte tänka, vill inte veta. Sprickan som uppstod fyller jag med min ångest, mitt hat och alla skrik. För att ikväll är jag drottning, högst upp på muren och det enda jag vill är att laga min mur så jag kan fortsätta med mitt liv som en spegelglans av månen på vattnet.
