KRONA ELLER KLAVE?
Jag kör iväg från dagen. Lämnar den bakom mig. Och börjar tänka på morgondagen och på dig pappa. Jag kör mot rött och lurar döden bara för att få vara dig nära för en sekund. Tårarna rinner ner för mina kinder. Och jag bryr mig inte längre om att torka bort min överdrivet dyra mascara. Jag låter den svarta färgen färga mina kindben, ner för hakan och och tillsist halsen. Dom är tunga idag. Tårarna. Jag har hållit er inne hela dagen idag. Jag ber om ursäkt. Jag kände att ni behövde komma ut. Men jag orkade inte visa er för allmänheten idag. Dom kanske får för sig nåt. Att vi träffas rätt ofta eller så. Eftersom det inte skulle bli första gången jag låter er smita ut. Utan min tillåtelse givetvis. Men ni är starka ibland. Som nu, när jag inte kan hindra er. Och ni kastar er ut från mina ögon som instängda fångar på Alcatraz.
.
Jag sätter kilklacken på bromsen och på nåt vis lyckas jag använda min något paralyserad högerarm att svänga in till kanten. Jag lutar mitt huvud på ratten och drar mig i håret och rycker ut alla hårnålar, hårsnoddar och allt annat som tycks spänna åt. Drar i håret lite till eftersom jag inte vill skrika. Skrika ut min ångest över att du inte finns, att du inte längre ... lever. Som en uppenbarelse visar du dig för mig. Varför kom jag inte på det tidigare. Handsfacket.
.
Jag fyller min själ med piller och sköljer ner dom med billig alkohol. Dom har legat och väntat på mig sen sista lövet föll. Sen sista gången jag hörde dig skratta och solen värmde mot min panna. Sista dagen som lycklig, som människa med ett hjärta fyllt av kärlek och värme. Jag sluter ögonen och låter mig själv sväva in i oändligheten. Stairway to heaven eller highway to hell?
Kommentarer
Trackback
